Det senaste halvåret har jag sett en rad tveklöst på gränsen till skamliga avtal vad beträffar att bara ta den ena partens intressen i anspråk. Det började med ett avtalspaket som avsåg en leverans av ett system implementerat av en partner till systemleverantören. Avtalsdokumenten var inte genomtänkta, samordnade, och det fanns en mångfald av syftningsfel dem emellan samt ett flertal definitioner som inte var lika inom de avtal som systemleverantören hade jämfört med de som kom från implementationspartnern.

Det enda de två avtalspaketen hade gemensamt var att det var kunden som hade ansvar för i princip allt som kunde gå fel och i de få fall där leverantören eventuellt kunde hållas ansvarig fanns det inga, eller väldigt ringa, viten kopplade till ansvaret. Taktiken verkade vara att medvetet göra det så oöverskådligt att kunden skulle resignera och skriva under avtalet för att komma igång med införandet. Nu var det kund som hade både förnuft och tid till att be om hjälp av oberoende affärssystemsexperter samt jurister, för att titta på avtalen och föreslå ändringar.

Det tog mer än två månader att städa upp alla underlag och få fram ett professionellt avtal. Det krävde många timmars juridik för att få fram ett avtal som båda parter kunde vara någorlunda nöjda med. Visst kan man säga att kunden är fri att välja ett annat system om man inte är nöjd med avtalen men denna gång passade lösningen väldigt bra så det var inte aktuellt.

Nästa fall jag har upplevt var där kunden via jurister tagit fram ett eget och unik avtal och pressat leverantören att nära nog gå med på vad som helst för att få sälja sin produkt. I det fallet slog pendeln över helt åt andra hållet. D.v.s. avtalet stipulerade att leverantören i princip skulle stå för alla möjliga och omöjliga fel och hinder som kunde uppstå och med kraftiga böter om det inträffar. Även här kan man ju säga att det står vilken av parterna som helst rätt att säga ”nej tack, det kan vi inte acceptera” och lämna förhandlingsbordet.

Slutligen fick jag ett avtal på bordet från en leverantör som troligen har haft för bra framgång de senaste åren om man skall tro kaxigheten i avtalet. På en rad i slutet av systemavtalet fanns bl.a. en § som ordagrant lydde. ”Leverantören äger rätt att ensidigt justera innehållet i detta Systemavtal”. Vem vågar skriva på det? Antagligen har många gjort det eftersom meningen fanns kvar. Alla dessa avtal är skrivna med en mycket liten text och enormt tätt utan luft i texten. Varför? Troligen därför att motparten inte skall orka läsa igenom allt och fundera över vad det faktiskt betyder. Att anlita en jurist för detta är för många små kunder inte aktuellt ur ett kostnadsperspektiv.

Nu vet ju jag också att avtalen sällan blir föremål för utnyttjande eller granskning i efterhand. D.v.s. i de allra flesta fall så löser man frågeställningar utan att ta fram avtalen. Det är ju t.o.m. så att jag ofta träffar leverantörer som säger ”men vi skulle ju aldrig kräva det” eller ”så jobbar inte vi”. Frågan är då varför det står så i avtalen? Antagligen därför att om det skulle bli en juridisk tvist så vill man försäkra sig om att kunna luta sig mot ett avtal och kunna komma undan i vart fall det ekonomiska ansvaret. Det rent moraliska och på marknaden dömande ansvaret kommer ingen undan oavsett om det står i ett avtal eller ej. Dock vet vi ju alla att minnet är kort hos de flesta.

För att hitta en balans i alla dessa ensidiga avtal har HerbertNathan tillsammans med samarbetspartnern Bird & Bird tagit fram ett avtalspaket som är mera neutralt i sin utformning. D.v.s. om ni i ert kund-leverantörsförhållande har svårt att komma överens om vilket avtal ni slutligen skall använda er av finns nu en mera partsneutral utgåva att ta utgångspunkt i.