Vi befinner oss i en paradox. Samtidigt som vi är på väg in i den digitala tidsåldern och samtidigt som svensk industri fortfarande befinner sig i en stark konjunktur kan vi konstatera att den svenska IT-skulden är högre än någonsin. Problemen är störst inom tung industri där de historiska framgångarna kan kopplas till god tillgång på råvara och hög produktkvalitet och där enbart en begränsad del av framgången kan kopplas till effektiv produktion och logistik.

Även om det sedan många år pågår ett skifte från manuell tillverkning till robotstyrd tillverkning ser vi väldigt många exempel på att den tekniska infrastrukturen för kärnsystemen är eftersatt. Och det är fortfarande väldigt vanligt med en fragmenterad systempark med stor andel egenutvecklade och väldigt gamla system. System där det saknas kompetens för underhåll och där varje liten förändring riskerar att leda till ett produktionsstopp då ingen eller få helt kan överblicka hur den totala systemparken hänger samman.

Under de senaste 10 åren har vi allt oftare blivit kontaktade av stora och välkända industrier som önskar hjälp vid framtagning av en strategi inför morgondagens IT-landskap. Den gemensamma nämnaren för flertalet av dessa kunder är att de har nått en marknadsledande position och äger starka varumärken. Samtidigt ser vi bakom fasaden att den tekniska infrastrukturen har halkat efter och investeringarna inom IT varit på tok för begränsade. Konsekvensen är en systempark där utmaningarna framåt är enormt stora.

Även om man oftast inte behöver byta ut alla system samtidigt visar de flesta analyser att IT-skulden blivit så stor att företagets ledning helt enkelt inte vet hur den ska hanteras. Resan framåt är lång och väldigt kostsam. Det har tidigare gått att stoppa huvudet i sanden och köra ”ytterligare ett år till” men för varje dag som går växer både risken för haveri och storleken på den investering som till slut måste genomföras.

Idag ser vi att den pågående digitaliseringen påverkar oss alla och förändringarna sker i ett högt tempo. Följden av detta är att även industrin tvingas följa med för att kunna behålla sin konkurrenskraft. Nya spelregler införs då digitaliseringen skapar nya affärsmöjligheter och nya aktörer och konkurrenter kontinuerligt uppstår.

Erfarenheterna från tidigare perioder med lågkonjunktur inom svensk industri avskräcker, de flesta företag klarar inte av att öka investeringarna under en lågkonjunktur utan då fokuserar man på istället neddragning och dvala. Och det enda vi kan vara säkra på framåt är att vi efter flera goda år kommer allt närmre nästa lågkonjunktur. Frågan är vilka industrier som kan överleva ytterligare en konjunkturcykel utan att arbeta bort sin växande IT-skuld?