Idag när jag satt på projektmöte med en kund kom vi att prata om viskningsleken, en lek jag minns från barndomen. Viskningsleken där man viskar en mening i någons öra. Personen tror sig ha uppfattat orden och viskar det vidare. Steg för steg säger en person det de hört vidare till nästa och så håller det på. Fast vad var det som den första personen viskade egentligen? Har alla uppfattat det som sagts eller har det förvrängts på vägen?

Jag kom att tänka på det idag när vi tillsammans med ledningsgruppen planerade för implementation av nytt affärssystem. Företagets VD bad oss för en stund tänka bortom implementation och driftsstart av det nya affärssystemet. Hennes tes var att om det nya affärssystemet skall bli ett verkligt stöd i den fortsatta utvecklingen för företaget, så är implementationsprojektet bara början.

Hon föreslog på mötet att ”när vi tecknar avtal med leverantör så skall vi direkt bestämma och boka in uppföljningsmöten en gång i kvartalet i 3 år framåt. Då skall vi vara öppna för nya idéer från konsulterna och köpa ytterligare utbildning om vi ser behovet. Vi skall göra det till fastpris.  Prioriterar vi inte detta, får vi betala ändå”.

Det är enda sättet att hålla utvecklingsprocessen igång och få in nya idéer utifrån – annars blir det som förra gången vi bytte system, fortsatte hon. Vi lät den gången personalen som hade varit med längst hålla i och genomföra utbildningen. Vad blev följden? Jo, de som hade varit med länge genomförde ju naturligtvis utbildningen utifrån de processer och rutiner som de själva en gång hade lärt sig i det gamla systemet. Det blev ett nytt system, men med de gamla rutinerna kvar.

Det var då jag kom att tänka på Viskningsleken….